Lögnen

Idag är det fars dag. Jag köpte en farfars-tröja till min pappa som han fick igår. ”Är det för att han ska bli farfar?”, sa min äldre syster, din faster Linda, och jag förbannade hennes kvickhet och önskade att jag själv kommit på det. ”Ja jo, det är det ju. Men det är också ganska trendigt”, stammade jag fram.  Din farmor passade på att slänga in en kärleksfull pik om din farfars vikt, ”du skulle nog ha köpt 2 XL”, och följde upp med det inte fullt lika diskreta ”du vet Sandor? Han har gått ner 12 kilo, ser helt annorlunda ut nu, skitsnygg!”.

Pappa ville först inte öppna paketen utan spara den och öppna den hemma i godan ro. Kanske för att han förutsåg morsans påhopp men mest troligen för att det faktiskt är ganska jobbigt att få present på det viset. Plötsligt står man i centrum och ska belönas trots att man inte presterat något (nu kanske det är en prestation som förtjänar en bemärkelsedag att bara vara pappa, det lär jag väl bli varse om, men belöningen är i alla fall inte kopplad till någon direkt prestation) och så förväntas man bli glad och tacksam oavsett vilket skit som göms bakom omslaget. Personligen är jag inte mycket för presenter alls och har till exempel i flera år försökt få hela familjen att helt sluta med julklappar. Än har jag inte lyckats och får räkna med ännu en jul där hela årets besparingar försvinner under ett par desperata timmar i ett köpcentrum den 23:e december.

Att jag faktiskt köpte en present i år var mest en tillfällighet för jag såg en ”fars dag”-skylt när jag gick förbi en Dressmanbutik. Jag har sällan med mig något till värden när jag blir bjuden och lägger väldigt få födelsedagar på minnet. Jag gratulerar ingen på Facebook. Skickar inte ens en poke. När jag i somras hade missat någon presentkrävande händelse, kanske farsans födelsedag för det ligger rätt i tiden, fick jag svidande kritik. Samtidigt fick mina två systrar en massa beröm för de minsann alltid hade med sig blommor och kom ihåg att ringa när det var något. När pappa sen antydde att det var dålig stil av mig fick jag nog och utbrast: ”det här skulle egentligen bli en överraskning men eftersom du sitter här och svartmålar mig får jag väl avslöja det redan nu. Vi har köpt biljetter till Sweet/Slade/Smokie-konserten som ni ska på och bokat bord på restaurang som vi bjuder på så vi kan få en mysig helkväll i Malmö tillsammans”! Mitt uttalande fick omedelbar effekt. Farsan bad om ursäkt och morsan blev lyrisk. Vilken fullträff, tänkte jag samtidigt som jag googlade ”biljetter till Sweet” under bordet.

Rådet till dig mitt ännu ofödda barn är således; köp aldrig några presenter så förväntar ingen sig några presenter. Den principen bör du fria till.